Carolin, 32 år

20 april och dags för det planerade kejsarsnitt som mitt tredje barn ska komma med. De andra barnen lämnas på förskola och skola innan vi beger oss till Lunds förlossning. Vi ska vara där 07.00. Innan vi kommer in på BB så står en sköterska och tar tempen på mig och min man. Vi klarar oss men paret innan, eller rättare sagt mannen i sällskapet tempar högt och blir ombedd att ta av sig jackan och försöka varva ner. Antagligen bara nervositet som ger honom höga siffror på tempen. Tycker synd om dem när vi leds vidare till vårt rum och de får stå kvar.

Förberedelser inför operationen sätts igång, information om att min man och stöttepelare inte får vara med under kejsarsnittet. Vi var beredda på det, men man hoppas in i det sista. En snabb kyss och kram innan jag förs vidare till operation. Operationspersonal tar emot mig och ger mig ett lugn. De är väl medvetna om hur det påverkar en att inte få ha med sin partner när ens barn ska födas. 08.31 föds min dotter, efter kontroll och ha fått ligga en stund i min famn förs hon vidare till sin pappa som sitter på rummet och väntar. Där får han chans att träffa sin dotter i två timmar utan mig.

När jag väl kommer upp till min man och dotter kommer personalen in med födelsefikat. Champagneglas fyllda med alkoholfritt cider. Svenska flaggan och goda smörgåsar. Känns nästan som vanligt, bortsett från att min man ska åka hem efter fikat och inte får träffa mig eller sitt barn förrän vi ska åka hem.

Ett barn föds i en tid med pandemi, en tid när man som gravid ska få stöttning och känna sig trygg, så rycks den stora säkerheten bort. Men det är speciella tider. Nu 12 dagar efter att mitt tredje barn fötts så har mostrar, fastrar, mor och farföräldrar fortfarande inte fått träffa det nya livet. Saknaden efter varandra är stor, men får dämpas med videosamtal och längtan om att det blir bättre snart.